Till Husse och Matte

Jag har flyttat. Du kan numera finna mig här. Skulle jag mot förmodan finnas med i din länklista så ändra om. Nya adressen är alltså:

http://slutpunkt.wordpress.com/

Titta förbi. Och glöm inte att lämna en kommentar! Hej!

En inte särskilt (t)rolig framtid

Jag hade en sciencefictiondröm inatt. Jag kommer inte ihåg exakt allt som hände, men här är upplägget. Har du inget för dig i två-tre månader så använd det här och skriv en roman, vetja!

I en inte allt för avlägsen framtid har människan lärt sig att bygga upp energilager. Genom att inte göra sig av med någon energi (t.ex. genom att sova) samlar man på sig ett lager som man sen kan använda hur man vill. Alltså, om man sover i en vecka samlar man på sig så mycket energi att man sen klarar sig en hel vecka utan sömn – eller – så kan man välja att göra sig av med den ihopsamlade energin på mycket kortare tid, på en timme exempelvis. Under denna timme har man isåfall mer eller mindre superkrafter, man kan röra sig i ett oerhört tempo, man blir oerhört stark, har superkoncentration etc.

Samhället har anpassat sig efter människans nya kunskaper. Produktionseffektiviteten ökar. Man sover en lång stund, sedan arbetar som en galning. Företagen har alltid flera skift igång – medan tre skift sover arbetar ett fjärde furiöst.

Men alla tycker inte om den nya utvecklingen. Den är (på något sätt jag inte kommit fram till ännu) skadlig. En del vill leva som vi människor idag lever. Människorna grupperar sig, och det blir en strid mellan grupperna.

På ena sidan de som sover åtta timmar per dygn och är vakna sexton – de med någorlunda jämn energiåtgång under dagen, som du och jag. De är aldrig fantastiskt starka eller snabba, men de är sega, aldrig jättesvaga eller genomslöa. Och på den andra sidan de energilagrande – de som i korta stunder har superkrafter men som måste vila långa stunder för att orka.

Hehehe... jaaa... typ så. Sätt igång nu!

Typ ungefär nästan som jag

Det här är Marcus, en gul 28-årig man. Han klär sig som om han vore tonåring (vilket är bra – han slipper på så vis betala vuxenpris på bussen), pratar nasalt och otydligt, är tankspridd och har oroväckande dåligt minne. Han tycker om att äta pippsa, kycklingrätter, spagetti och köttfärssås samt diverse gratänger. Han, gule Marcus, lyssnar på alternativrock, blippblopp, olika typer av hårdrock, bob hund och på vad hans tjej säger. Ibland.

Gule Marcus skor knarrar då han går. Eller ja, åtminstone den ena skon. Den vänstra. Han tycker att det är hemskt irriterande och går därför ibland på tå. Typ då han ska gå förbi någon människa. Det vore ju pinsamt om de tyckte att det knarrade om honom, tänker han.

Andra saker som är typiska för honom, förutom knarrande skor alltså, är att han alltid har smutsiga fingernaglar och flottigt hår, att han inte hälsar om man möter honom på gatan (egentligen har han nämligen glasögon, han använder dem dock ytterst sparsamt), att han är dålig på att höra av sig till folk och att han spenderar alldeles för mycket tid framför datorn/teven. Han är ganska lat, men... ja, vem är inte det?

Förutom att puffas med sin tjej tycker gule Marcus väldigt mycket om att läsa/skriva/spekulera om ishockeyrelaterade frågor. Superviktiga saker som: kommer den nya linen med Weight, Perron och Rucinsky verkligen kunna skapa något som helst tryck, vem kan Blues trada Brewer mot, blir det något slutspel, när ska Manny komma ner till jorden igen – snubben har ju varit fantastisk!, vad händer egentligen i DJ Kings lägenhet?, är Kariya den bästa signingen på 10 år (ja!) osv. Ack, om du förstod ens en enskild liten bit av det här! Då skulle gule Marcus bli mycket glad och omedelbart börja kalla dig för "kompis".

Gule Marcus är också en mycket nostalgisk människa. Han saknar kompisar och familj mest hela tiden. Ibland, ungefär en gång om året (!) får han träffa folk. Det är det bästa han vet. Ja, förutom att puffa på tjejen då, eller fundera på hockeygrejer. Någon måtta får det väl ända vara, tycker han.

I helgen ska han med sin tjej till storstaden på någon fest. Det ska bli kul, tycker han. Kanske hör han av sig till någon av sina kompisar, full, gul och ful som han säkerligen kommer att vara, och vill träffas. Kanske inte, vi får väl se.

Vill du träffa andra gula personer? Kanske en som ser precis ut som du själv? Klicka isåfall här – det gjorde jag.

Jag kan engelska!

Tjoflöjt! Inatt, med start kl 02:30, kommer jag att liveblogga för St Louis Game Time. Vad är då det för skit? Game Time är en tidning som finns att köpa innan NHL laget St Louis Blues hemmamatcher. Utanför arenan i St Louis alltså. Ett alternativt matchprogram kanske man kan kalla det. Eller ett fanzine, typ.

Hur som helst, kolla in den här. Haj!

I like to fynda fynda

Sprang omkring lite i lördags. Hamnade på Myrorna och som alltid när jag är i second-handbutiker tar det inte lång tid innan jag står och letar bland böckerna. Och jag hittar alltid något. I lördags hittades följande:

Alltså; The Children of Men av P.D. James, Maratonmarschen av Stephen King och Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist. Två av dem har jag läst tidigare (och en av dem vid ett flertal tillfällen) och den tredje har jag sett som film.

Vi börjar med den. The Children of Men. Utspelas i en inte allt för avlägsen framtid i ett totalitärt England, en framtid där människorna inte längre kan föröka sig, där inga barn föds. Världens yngsta människa, en 18 årig man, blir ihjälslagen på gatan. Terrorgrupper är på frammarsch, mäsnkligheten krigar, slits sönder och håller på att dö ut. Filmen är omskakande, överraskande och otäck. Och den känns... verklig. Jag hoppas (och tror) att boken är lika bra.

Maratonmarschen sen, en av två Stephen King-böcker jag läst, den andra är Pestens Tid. Maratonmarschen utspelas i ett framtidens Amerika där en ensam despot styr landet med järnhand. Han har skapat en tävling; marschen. Några hundra människor går tills de stupar. Den som klarar sig längst får leva. De andra skjuts. En jävla hemsk historia, men lättläst och spännande. En sån där bok som man klämmer på två-tre dar.

Gäst hos verkligheten då. Pär Lagerkvists skildring av barndomen på tågstationen i en småländsk stad (Växjö), om hans far som var stins, hans mor som var hemmafru och resten av familjen. En skildring av dåtidens Småland, av livet i Växjö och Gemla (där hans farföräldrar finns). Allt i Lagerkvists vackra och enkla prosa. En liten pärla av Sveriges mest underskattade internationellt stora författare.

Vilka fynd. Nu jävlar ska här läsas.

Yay! Byråkraterna slår till igen!

Nu är de äntligen här! Hipp hypp poop-poopy-poop, ah! Socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivningar! Och vilket bra jobb det gjort! Se själva här.

Just precis, nu är det andra bullar som gäller. Migränanfall? Jobba. Influensa? Jobba på. Hjärtsvikt? Jajaja, jobba på bara. Nyopererad efter njursjukdom? Okej då, var ledig i två veckor, men sen ska du fanimej tillbaka till jobbet, din jävel! Haft bröstcancer som inte spreds och är nyopererad? Jaså, så synd? Jo, förresten, glöm inte att du ska vara tillbaka på arbetsplatsen inom tre veckor, annars får du sparken!

Det är bara att hålla sig frisk, lilla människa. Det är ditt eget fel om du får bröstcancer, det skulle du tänkt på innan...

...vart fan är det här landet på väg?

Evigt ansvarig

I helgen blev jag gudfar. Vi var i kyrkan, prästen skvätte vatten på barnet, läste böner och besvärjade. Jag höll henne lite, flickan, hällde upp vatten i dopfunten, var klädd i kavaj och fina skor med klack, hela alltet.

Efter kyrkan var det en liten mottagning med smörgåstårta, kaffe och muffins. Där fick flickan lite presenter, en stor hög gosedjur, pengar, bestick och andra typiska dopgrejer. Min mor var med. Jag tror hon tyckte om det.

Den (alltmer) rundansiktade killen på bilden här intill är jag och den lilla med napp är min guddotter. Hennes tilltalsnamn är Tilda. Jag har bestämt mig för att skämma bort henne, dyra presenter, pengar hon kan spara, kärlek och vad än annat hon vill ha.

Här i Sverige kanske det inte är en så stor sak egentligen, att vara gudförälder. Fadder heter det visst också. Men vad kan man själv ha för annan inställning än att det är ett ansvar, ett löfte om tillit, något man inte på något sätt kan svika. För mig är det stort, och, som jag skrivit någon annan gång, en ära.

Hon heter Tilda, har ljusbrunt hår och ögon av silver. Hon tycker om att sova och putar med underläppen då hon blir grinig. Hon är en halvmeter lång och väger mer än man tror. Hon har precis börjat ta tag i saker och hennes favoritsaker är alla färgglada. Och hon är vacker. Eller hur?