Urdruckna små tankar

Då vi var på stan och köpte sallad och tomater, passade jag och K på att ta en fika på ett litet mysigt ställe, Café Bakgården, här i Borås.

Medan vi satt där, mitt emot varandra, kom jag, som så ofta, att tänka på hur åldern har förändrat mig. Jag brukade vara en fikare av rang. Kaffe, teer, kakor, bakelser. Jag kunde sitta i timtals på Skåres i Växjö (bilden här bredvid är tagen där), dricka nio koppar kaffe (men bara betala för en) och snacka skit. Helt obekymrad satt jag i rökbolmen, pillande på sockerpapper, skrattande åt den och den, bland alla punkare och grungare (jag var/är en av dem). Ofta handlade samtalen om musik, ibland om spel, att supa, bra böcker, senaste festen, resor, relationer, framtiden framtiden framtiden – ja, om vad fan som helst egentligen. Jag hade alltid bra saker att komma med, åsikter med substans, vassa kommentarer och en ond jävla humor som var som knytslag mot de stackars satar den drabbade.

Igår, trots K:s vackra ögon och mjuka sätt, var viljan att gå hem större än någon annan. Och jag vet inte varför. Sällskapet var det naturligtvis inget fel på (jag ville ju ha med henne hem såklart!), omgivningen är gemytlig och kaffet smakade mer än gott. Men... Ja, jag vet inte. Kanske fattades något. Kanske har jag blivit bekväm och lat, kanske har arslet vant sig vid soffan lite för mycket, så alla stolar känns hårda och obekväma.

Jag vet inte vart jag är på väg med det här inlägget. Jag har säkert egentligen inget vettigt att säga. Och kanske är det det som är grejen. Kanske har jag inte längre något vettigt att säga.

Att sova nära

Finns det något vackrare än att sova nära sin älskade? Ända sedan första gången vi sov ihop har jag och K legat extremt nära varandra. Om jag vaknar någon gång under natten behöver jag oftast bara sträcka lite på nacken för att nå hennes varma mun med min.

Jag tänker ofta på hur vi sover. Både hur vi, hon och jag, sover ihop, men också hur vi ser ut då vi sover. Våra ansiktsuttryck, vinkeln huvudet ligger på, munnen öppen eller stängd. Våra ansikten är aldrig så ärliga som då vi sover.

K är varm, len och mjuk. Hon brukar snuggla in sig mot min hals. Ligga så nära hon kan, så bekvämt hon kan, oftast utan någon som helst hänsyn till min bekvämlighet. Dessutom är hon varmblodig. Hon alstrar en oerhörd värme – det har hänt att jag på riktigt kalla nätter, då resten av luften är sval och skön, mer eller mindre bränt mig då jag vidrört henne.

Men jag är van nu. Och det är det som är det vackra. Att trots att hon är varm och ibland klängig (vilket jag också kan vara) så verkar våra kroppar ha böjt och skruvat sig så att vi passar ihop så bra som möjligt i sömnen. Våra kroppar har vant sig vid varanda, anpassat sig till varandra. Jo, kanske är det det vackraste som finns.

Näsor, månar och bittra skratt

Jag ska skratta mitt bittra skratt, står det på Gogol's grav. Min gamle hjälte. Ett tag, under några fattiga år, var Nikolaj Gogol's böcker det bästa jag visste. Revisorn var favoriten, följd av Näsan, Kappan och Döda själar.

Anledningen till att jag nu skriver om Gogol är att jag nyligen läste En dåres anteckningar för första gången. Det är en oerhörd liten berättelse om en man som sakta bryts ner av sitt arbete och sin oförmåga att få sin chefs vackra dotter att uppmärksamma honom. Han är inte speciellt lätt att tycka om, han är bitter och arg mest hela tiden, men i takt med att galenskapen så sakteliga får tag i honom upptäcker man att Gogol på något sätt har lyckats få en att känna för honom, känna för denna lille ämbetsman och byråkrat. Han trycks allt fortare in i galenskap. Han får för sig att han hör hur två hundar talar med varandra och hittar var han tror är brev som skickats hundarna emellan. Och just när protagonisten har fått för sig att han är konung av Spanien, då tränger han in följande fantastiska stycke i sin dagbok (övers Bengt Jangfeldt):

”Imorgon klockan sju kommer ett besynnerligt fenomen att ske: jorden kommer att sätta sig på månen. Om detta skriver också den engelske kemisten Wellington. Sanningen att säga kände jag en oro i hjärtat, när jag föreställde mig månens osedvanliga vekhet och skörhet. Månen görs ju vanligtvis i Hamburg; och görs mycket dåligt. Det förvånar mig att inte England uppmärksammar detta. Det är en halt tunnbindare som gör den, och det är tydligt att han är en tok och inte har det minsta begrepp om månen. Han har lagt dit en tjärad tross och en del bomolja; och det är därför som det står en sådan stank över hela jorden, att man måste stoppa igen näsan. Och det är därför som själva månen är ett sådant vekt klot, att människor inte kan leva där, utan bara näsor lever där nu. Och det är på grund av just det här, som vi inte kan se våra näsor, för de är på månen allihopa.”

Förresten så har Vladimir Nabokov skrivit en fantastisk och mycket underhållande biografi om Gogol. Den fokuserar på hans genialiska skrifter, men innehåller en del otroliga anekdoter om hans liv. Rekommenderas varmt.

Till sist. Apropå gravskrifter; kolla in den här sidan för några roliga (de påstås vara autentiska, men det bör kanske tas med en nypa salt). Fan, att orka ha humor in i det sista. Vad sägs om den här:

Harry Edsel Smith, Albany, New York
Looked up the elevator shaft to see if
the car was on the way down. It was.

Eller den här, på en gravsten i en kyrkogård i Georgia:

I told you I was sick!

Kanske är det sant som någon skrev. Det är endast i sin egen galenskap som man verkligen kan uppnå storhet.

Välkomstbrev

Hej hej och välkomna till min nya sida. Inga stora spektakulära saker direkt, men ändå, här kommer jag att finnas från och med nu.

Jag tror att det lätt blir dagböcker av bloggar. Framförallt om de saknar särskilda teman. Och blir de dagböcker blir de per automatik tråkiga. Vi lever ju nämligen alla ytterst tråkiga och enformiga liv. Och det är rutinerna som gör det. Det gråa mänskliga drag som får oss att vilja leva inrutade, enkla liv. Så, meningen är att det här inte ska vara någon dagbok.

Vad kommer jag att skriva om då? Jo, tanken är att jag här kommer att samla diverse texter jag arbetar på. Essäer, fiktiva berättelser, flanörjournalistiska texter, recensioner och övriga betraktelser. Vi får helt enkelt vänta och se.

Men ja, det blir säkert en hel del om mitt fyrkantiga liv. Bara inte något ”idag gick jag ner på stan och handlade sallad och tomater... blahiblaha...” Förhoppningsvis inte åtminstone. Skrik högt om det blir så, för så kan vi inte ha det.

Jag kommer att lägga in nya texter lite då och då. Halvregelbundet sådär. Kanske två eller tre gånger i veckan. Något sånt. Under de närmsta dagarna kommer designen att omarbetas till något som passar och känns rätt för mig. Så titta förbi ibland, och lämna gärna en kommentar när ni ändå är här och glor.