Finns det något vackrare än att sova nära sin älskade? Ända sedan första gången vi sov ihop har jag och K legat extremt nära varandra. Om jag vaknar någon gång under natten behöver jag oftast bara sträcka lite på nacken för att nå hennes varma mun med min.Jag tänker ofta på hur vi sover. Både hur vi, hon och jag, sover ihop, men också hur vi ser ut då vi sover. Våra ansiktsuttryck, vinkeln huvudet ligger på, munnen öppen eller stängd. Våra ansikten är aldrig så ärliga som då vi sover.
K är varm, len och mjuk. Hon brukar snuggla in sig mot min hals. Ligga så nära hon kan, så bekvämt hon kan, oftast utan någon som helst hänsyn till min bekvämlighet. Dessutom är hon varmblodig. Hon alstrar en oerhörd värme – det har hänt att jag på riktigt kalla nätter, då resten av luften är sval och skön, mer eller mindre bränt mig då jag vidrört henne.
Men jag är van nu. Och det är det som är det vackra. Att trots att hon är varm och ibland klängig (vilket jag också kan vara) så verkar våra kroppar ha böjt och skruvat sig så att vi passar ihop så bra som möjligt i sömnen. Våra kroppar har vant sig vid varanda, anpassat sig till varandra. Jo, kanske är det det vackraste som finns.
3 kommentarer:
Vad fint skrivet.
Jag älskar att ligga nära Linus, han är sådär varm som du skriver att K är. Själv är jag alltid iskall men det gör ingenting för vi kompletterar liksom varandra så bra, Linus och jag. Han gillar just att jag är kall, eftersom han är så varm själv. Och om jag någongång inte råkar vara kall nog öppnar jag fönstret och sträcker mig ut. Sedan är han nöjd.
Ja, det är sant.
Fint.
Sova ovanpå är också fint, fast då förslagsvis med den minsta överst. Annars kan det bli besvärligt. Det är inget skämt utan ett faktum som upptäcktes när Xet vägrade skaffa säng och vi fick dela på en halvmeter soffa. Närmare än så blir det inte.
Gosigt!
Skicka en kommentar