Näsor, månar och bittra skratt

Jag ska skratta mitt bittra skratt, står det på Gogol's grav. Min gamle hjälte. Ett tag, under några fattiga år, var Nikolaj Gogol's böcker det bästa jag visste. Revisorn var favoriten, följd av Näsan, Kappan och Döda själar.

Anledningen till att jag nu skriver om Gogol är att jag nyligen läste En dåres anteckningar för första gången. Det är en oerhörd liten berättelse om en man som sakta bryts ner av sitt arbete och sin oförmåga att få sin chefs vackra dotter att uppmärksamma honom. Han är inte speciellt lätt att tycka om, han är bitter och arg mest hela tiden, men i takt med att galenskapen så sakteliga får tag i honom upptäcker man att Gogol på något sätt har lyckats få en att känna för honom, känna för denna lille ämbetsman och byråkrat. Han trycks allt fortare in i galenskap. Han får för sig att han hör hur två hundar talar med varandra och hittar var han tror är brev som skickats hundarna emellan. Och just när protagonisten har fått för sig att han är konung av Spanien, då tränger han in följande fantastiska stycke i sin dagbok (övers Bengt Jangfeldt):

”Imorgon klockan sju kommer ett besynnerligt fenomen att ske: jorden kommer att sätta sig på månen. Om detta skriver också den engelske kemisten Wellington. Sanningen att säga kände jag en oro i hjärtat, när jag föreställde mig månens osedvanliga vekhet och skörhet. Månen görs ju vanligtvis i Hamburg; och görs mycket dåligt. Det förvånar mig att inte England uppmärksammar detta. Det är en halt tunnbindare som gör den, och det är tydligt att han är en tok och inte har det minsta begrepp om månen. Han har lagt dit en tjärad tross och en del bomolja; och det är därför som det står en sådan stank över hela jorden, att man måste stoppa igen näsan. Och det är därför som själva månen är ett sådant vekt klot, att människor inte kan leva där, utan bara näsor lever där nu. Och det är på grund av just det här, som vi inte kan se våra näsor, för de är på månen allihopa.”

Förresten så har Vladimir Nabokov skrivit en fantastisk och mycket underhållande biografi om Gogol. Den fokuserar på hans genialiska skrifter, men innehåller en del otroliga anekdoter om hans liv. Rekommenderas varmt.

Till sist. Apropå gravskrifter; kolla in den här sidan för några roliga (de påstås vara autentiska, men det bör kanske tas med en nypa salt). Fan, att orka ha humor in i det sista. Vad sägs om den här:

Harry Edsel Smith, Albany, New York
Looked up the elevator shaft to see if
the car was on the way down. It was.

Eller den här, på en gravsten i en kyrkogård i Georgia:

I told you I was sick!

Kanske är det sant som någon skrev. Det är endast i sin egen galenskap som man verkligen kan uppnå storhet.