Urdruckna små tankar

Då vi var på stan och köpte sallad och tomater, passade jag och K på att ta en fika på ett litet mysigt ställe, Café Bakgården, här i Borås.

Medan vi satt där, mitt emot varandra, kom jag, som så ofta, att tänka på hur åldern har förändrat mig. Jag brukade vara en fikare av rang. Kaffe, teer, kakor, bakelser. Jag kunde sitta i timtals på Skåres i Växjö (bilden här bredvid är tagen där), dricka nio koppar kaffe (men bara betala för en) och snacka skit. Helt obekymrad satt jag i rökbolmen, pillande på sockerpapper, skrattande åt den och den, bland alla punkare och grungare (jag var/är en av dem). Ofta handlade samtalen om musik, ibland om spel, att supa, bra böcker, senaste festen, resor, relationer, framtiden framtiden framtiden – ja, om vad fan som helst egentligen. Jag hade alltid bra saker att komma med, åsikter med substans, vassa kommentarer och en ond jävla humor som var som knytslag mot de stackars satar den drabbade.

Igår, trots K:s vackra ögon och mjuka sätt, var viljan att gå hem större än någon annan. Och jag vet inte varför. Sällskapet var det naturligtvis inget fel på (jag ville ju ha med henne hem såklart!), omgivningen är gemytlig och kaffet smakade mer än gott. Men... Ja, jag vet inte. Kanske fattades något. Kanske har jag blivit bekväm och lat, kanske har arslet vant sig vid soffan lite för mycket, så alla stolar känns hårda och obekväma.

Jag vet inte vart jag är på väg med det här inlägget. Jag har säkert egentligen inget vettigt att säga. Och kanske är det det som är grejen. Kanske har jag inte längre något vettigt att säga.