Alltså; The Children of Men av P.D. James, Maratonmarschen av Stephen King och Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist. Två av dem har jag läst tidigare (och en av dem vid ett flertal tillfällen) och den tredje har jag sett som film.
Vi börjar med den. The Children of Men. Utspelas i en inte allt för avlägsen framtid i ett totalitärt England, en framtid där människorna inte längre kan föröka sig, där inga barn föds. Världens yngsta människa, en 18 årig man, blir ihjälslagen på gatan. Terrorgrupper är på frammarsch, mäsnkligheten krigar, slits sönder och håller på att dö ut. Filmen är omskakande, överraskande och otäck. Och den känns... verklig. Jag hoppas (och tror) att boken är lika bra.
Maratonmarschen sen, en av två Stephen King-böcker jag läst, den andra är Pestens Tid. Maratonmarschen utspelas i ett framtidens Amerika där en ensam despot styr landet med järnhand. Han har skapat en tävling; marschen. Några hundra människor går tills de stupar. Den som klarar sig längst får leva. De andra skjuts. En jävla hemsk historia, men lättläst och spännande. En sån där bok som man klämmer på två-tre dar.
Gäst hos verkligheten då. Pär Lagerkvists skildring av barndomen på tågstationen i en småländsk stad (Växjö), om hans far som var stins, hans mor som var hemmafru och resten av familjen. En skildring av dåtidens Småland, av livet i Växjö och Gemla (där hans farföräldrar finns). Allt i Lagerkvists vackra och enkla prosa. En liten pärla av Sveriges mest underskattade internationellt stora författare.
Vilka fynd. Nu jävlar ska här läsas.
