I helgen blev jag gudfar. Vi var i kyrkan, prästen skvätte vatten på barnet, läste böner och besvärjade. Jag höll henne lite, flickan, hällde upp vatten i dopfunten, var klädd i kavaj och fina skor med klack, hela alltet.
Efter kyrkan var det en liten mottagning med smörgåstårta, kaffe och muffins. Där fick flickan lite presenter, en stor hög gosedjur, pengar, bestick och andra typiska dopgrejer. Min mor var med. Jag tror hon tyckte om det.
Den (alltmer) rundansiktade killen på bilden här intill är jag och den lilla med napp är min guddotter. Hennes tilltalsnamn är Tilda. Jag har bestämt mig för att skämma bort henne, dyra presenter, pengar hon kan spara, kärlek och vad än annat hon vill ha.
Här i Sverige kanske det inte är en så stor sak egentligen, att vara gudförälder. Fadder heter det visst också. Men vad kan man själv ha för annan inställning än att det är ett ansvar, ett löfte om tillit, något man inte på något sätt kan svika. För mig är det stort, och, som jag skrivit någon annan gång, en ära.
Hon heter Tilda, har ljusbrunt hår och ögon av silver. Hon tycker om att sova och putar med underläppen då hon blir grinig. Hon är en halvmeter lång och väger mer än man tror. Hon har precis börjat ta tag i saker och hennes favoritsaker är alla färgglada. Och hon är vacker. Eller hur?
