S L U T P U N K T

Till Husse och Matte

2007-11-26T16:41:00.000+01:00

Jag har flyttat. Du kan numera finna mig här. Skulle jag mot förmodan finnas med i din länklista så ändra om. Nya adressen är alltså:

http://slutpunkt.wordpress.com/

Titta förbi. Och glöm inte att lämna en kommentar! Hej!

En inte särskilt (t)rolig framtid

2007-11-15T09:34:00.000+01:00

Jag hade en sciencefictiondröm inatt. Jag kommer inte ihåg exakt allt som hände, men här är upplägget. Har du inget för dig i två-tre månader så använd det här och skriv en roman, vetja!

I en inte allt för avlägsen framtid har människan lärt sig att bygga upp energilager. Genom att inte göra sig av med någon energi (t.ex. genom att sova) samlar man på sig ett lager som man sen kan använda hur man vill. Alltså, om man sover i en vecka samlar man på sig så mycket energi att man sen klarar sig en hel vecka utan sömn – eller – så kan man välja att göra sig av med den ihopsamlade energin på mycket kortare tid, på en timme exempelvis. Under denna timme har man isåfall mer eller mindre superkrafter, man kan röra sig i ett oerhört tempo, man blir oerhört stark, har superkoncentration etc.

Samhället har anpassat sig efter människans nya kunskaper. Produktionseffektiviteten ökar. Man sover en lång stund, sedan arbetar som en galning. Företagen har alltid flera skift igång – medan tre skift sover arbetar ett fjärde furiöst.

Men alla tycker inte om den nya utvecklingen. Den är (på något sätt jag inte kommit fram till ännu) skadlig. En del vill leva som vi människor idag lever. Människorna grupperar sig, och det blir en strid mellan grupperna.

På ena sidan de som sover åtta timmar per dygn och är vakna sexton – de med någorlunda jämn energiåtgång under dagen, som du och jag. De är aldrig fantastiskt starka eller snabba, men de är sega, aldrig jättesvaga eller genomslöa. Och på den andra sidan de energilagrande – de som i korta stunder har superkrafter men som måste vila långa stunder för att orka.

Hehehe... jaaa... typ så. Sätt igång nu!

Typ ungefär nästan som jag

2007-11-02T12:30:00.000+01:00

Det här är Marcus, en gul 28-årig man. Han klär sig som om han vore tonåring (vilket är bra – han slipper på så vis betala vuxenpris på bussen), pratar nasalt och otydligt, är tankspridd och har oroväckande dåligt minne. Han tycker om att äta pippsa, kycklingrätter, spagetti och köttfärssås samt diverse gratänger. Han, gule Marcus, lyssnar på alternativrock, blippblopp, olika typer av hårdrock, bob hund och på vad hans tjej säger. Ibland.

Gule Marcus skor knarrar då han går. Eller ja, åtminstone den ena skon. Den vänstra. Han tycker att det är hemskt irriterande och går därför ibland på tå. Typ då han ska gå förbi någon människa. Det vore ju pinsamt om de tyckte att det knarrade om honom, tänker han.

Andra saker som är typiska för honom, förutom knarrande skor alltså, är att han alltid har smutsiga fingernaglar och flottigt hår, att han inte hälsar om man möter honom på gatan (egentligen har han nämligen glasögon, han använder dem dock ytterst sparsamt), att han är dålig på att höra av sig till folk och att han spenderar alldeles för mycket tid framför datorn/teven. Han är ganska lat, men... ja, vem är inte det?

Förutom att puffas med sin tjej tycker gule Marcus väldigt mycket om att läsa/skriva/spekulera om ishockeyrelaterade frågor. Superviktiga saker som: kommer den nya linen med Weight, Perron och Rucinsky verkligen kunna skapa något som helst tryck, vem kan Blues trada Brewer mot, blir det något slutspel, när ska Manny komma ner till jorden igen – snubben har ju varit fantastisk!, vad händer egentligen i DJ Kings lägenhet?, är Kariya den bästa signingen på 10 år (ja!) osv. Ack, om du förstod ens en enskild liten bit av det här! Då skulle gule Marcus bli mycket glad och omedelbart börja kalla dig för "kompis".

Gule Marcus är också en mycket nostalgisk människa. Han saknar kompisar och familj mest hela tiden. Ibland, ungefär en gång om året (!) får han träffa folk. Det är det bästa han vet. Ja, förutom att puffa på tjejen då, eller fundera på hockeygrejer. Någon måtta får det väl ända vara, tycker han.

I helgen ska han med sin tjej till storstaden på någon fest. Det ska bli kul, tycker han. Kanske hör han av sig till någon av sina kompisar, full, gul och ful som han säkerligen kommer att vara, och vill träffas. Kanske inte, vi får väl se.

Vill du träffa andra gula personer? Kanske en som ser precis ut som du själv? Klicka isåfall här – det gjorde jag.

Jag kan engelska!

2007-10-12T15:24:00.000+02:00

Tjoflöjt! Inatt, med start kl 02:30, kommer jag att liveblogga för St Louis Game Time. Vad är då det för skit? Game Time är en tidning som finns att köpa innan NHL laget St Louis Blues hemmamatcher. Utanför arenan i St Louis alltså. Ett alternativt matchprogram kanske man kan kalla det. Eller ett fanzine, typ.

Hur som helst, kolla in den här. Haj!

I like to fynda fynda

2007-10-09T12:18:00.000+02:00

Sprang omkring lite i lördags. Hamnade på Myrorna och som alltid när jag är i second-handbutiker tar det inte lång tid innan jag står och letar bland böckerna. Och jag hittar alltid något. I lördags hittades följande:

Alltså; The Children of Men av P.D. James, Maratonmarschen av Stephen King och Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist. Två av dem har jag läst tidigare (och en av dem vid ett flertal tillfällen) och den tredje har jag sett som film.

Vi börjar med den. The Children of Men. Utspelas i en inte allt för avlägsen framtid i ett totalitärt England, en framtid där människorna inte längre kan föröka sig, där inga barn föds. Världens yngsta människa, en 18 årig man, blir ihjälslagen på gatan. Terrorgrupper är på frammarsch, mäsnkligheten krigar, slits sönder och håller på att dö ut. Filmen är omskakande, överraskande och otäck. Och den känns... verklig. Jag hoppas (och tror) att boken är lika bra.

Maratonmarschen sen, en av två Stephen King-böcker jag läst, den andra är Pestens Tid. Maratonmarschen utspelas i ett framtidens Amerika där en ensam despot styr landet med järnhand. Han har skapat en tävling; marschen. Några hundra människor går tills de stupar. Den som klarar sig längst får leva. De andra skjuts. En jävla hemsk historia, men lättläst och spännande. En sån där bok som man klämmer på två-tre dar.

Gäst hos verkligheten då. Pär Lagerkvists skildring av barndomen på tågstationen i en småländsk stad (Växjö), om hans far som var stins, hans mor som var hemmafru och resten av familjen. En skildring av dåtidens Småland, av livet i Växjö och Gemla (där hans farföräldrar finns). Allt i Lagerkvists vackra och enkla prosa. En liten pärla av Sveriges mest underskattade internationellt stora författare.

Vilka fynd. Nu jävlar ska här läsas.

Yay! Byråkraterna slår till igen!

2007-10-02T09:34:00.000+02:00

Nu är de äntligen här! Hipp hypp poop-poopy-poop, ah! Socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivningar! Och vilket bra jobb det gjort! Se själva här.

Just precis, nu är det andra bullar som gäller. Migränanfall? Jobba. Influensa? Jobba på. Hjärtsvikt? Jajaja, jobba på bara. Nyopererad efter njursjukdom? Okej då, var ledig i två veckor, men sen ska du fanimej tillbaka till jobbet, din jävel! Haft bröstcancer som inte spreds och är nyopererad? Jaså, så synd? Jo, förresten, glöm inte att du ska vara tillbaka på arbetsplatsen inom tre veckor, annars får du sparken!

Det är bara att hålla sig frisk, lilla människa. Det är ditt eget fel om du får bröstcancer, det skulle du tänkt på innan...

...vart fan är det här landet på väg?

Evigt ansvarig

2007-09-11T11:29:00.000+02:00

I helgen blev jag gudfar. Vi var i kyrkan, prästen skvätte vatten på barnet, läste böner och besvärjade. Jag höll henne lite, flickan, hällde upp vatten i dopfunten, var klädd i kavaj och fina skor med klack, hela alltet.

Efter kyrkan var det en liten mottagning med smörgåstårta, kaffe och muffins. Där fick flickan lite presenter, en stor hög gosedjur, pengar, bestick och andra typiska dopgrejer. Min mor var med. Jag tror hon tyckte om det.

Den (alltmer) rundansiktade killen på bilden här intill är jag och den lilla med napp är min guddotter. Hennes tilltalsnamn är Tilda. Jag har bestämt mig för att skämma bort henne, dyra presenter, pengar hon kan spara, kärlek och vad än annat hon vill ha.

Här i Sverige kanske det inte är en så stor sak egentligen, att vara gudförälder. Fadder heter det visst också. Men vad kan man själv ha för annan inställning än att det är ett ansvar, ett löfte om tillit, något man inte på något sätt kan svika. För mig är det stort, och, som jag skrivit någon annan gång, en ära.

Hon heter Tilda, har ljusbrunt hår och ögon av silver. Hon tycker om att sova och putar med underläppen då hon blir grinig. Hon är en halvmeter lång och väger mer än man tror. Hon har precis börjat ta tag i saker och hennes favoritsaker är alla färgglada. Och hon är vacker. Eller hur?

Uppdatering

2007-09-03T14:40:00.000+02:00

Livet börjar så sakteliga flyta på igen. Här bara något kort om den senaste tiden. I punktform, kanske. Ja, varför inte?

Semestern är slut. Det innebär slitsamma dagar framför en skärm och trötta kvällar framför teven. Det är egentligen ganska hemskt hur seg och oinspirerad jag blir av lite arbete.
K har kommit hem till mig igen. Äntligen kan jag sova. Hon tog med sig presenter och en doft av utlandet. Min dröm.
Jag snöar in på hockey (NHL). Av alla saker. Följer med i allt. Kan allt. Snart börjar säsongen. Jag längtar.
Har upptäckt att jag ser ofantliga mängder tv-serier varje vecka. Favoriter: Entourage, Weeds, Sopranos, CSI, Rescue Me, Rome, My name is Earl, The Shield och några till jag inte kommer på/orkar skriva ner. Borde inte alla berättelser ta slut någon gång?
Jag vet inte vad jag tycker om Facebook. Bra att kunna hänga med i kompisars liv, naturligtvis. Men samtidigt känns det lite "blah, bara ännu ett nätforum att vara medlem i..." Så, jag vet inte. Kanske växer det.
Jävulen vad jag vill spela BioShock nu. Läs recensioner här, här, här, och här. Vill ha, vill ha, vill ha, ska skaffa!

Något sånt.

PS. Trevligt att träffa vänner i helgen. Det händer allt för sällan. God öl var det också. Inte Jannes, men min. DS.

...all by myself, don't wanna be...

2007-08-29T12:35:00.000+02:00

Fy fan för att vara ensam. För mig finns inget värre. Tjejen är på Mallorca och jag är lämnad hemma. All by my lonesome. Medan hon solbadar/njuter ligger jag på soffan. Glor på en teveskärm. Det finns inget att göra, ingen att prata med, ingen att umgås med. Känner inte en jävel här, har ingen att gå hem till. Och det konstigaste: jag vet inte varför jag plötsligt mår så dåligt av att vara ensam.

Jag har alltid haft ett behov av att då och då avskärma mig från människor. Att smita undan och vara för mig själv ibland. Komma bort, inte bry mig om någonting, vara ensam. Men det var förr, innan K. Nu klarar jag mig inte själv. Vet inte vad jag ska hitta på. Klättrar på väggarna.

För att få tiden att gå har jag sedan hon åkte, i lördags morse, sett otaliga filmer. Här är ett litet urval av de jag kommer ihåg att jag sett de senaste tre dagarna. De flesta är filmer jag sett tidigare.

Thief (1981, med bla James Caan och Jim Belushi)
The Squid and The Whale (2005, med bla Jeff Daniels och Laura Linney)
Köpmannen i Venedig (2004, med bla Al Pacino, Jeremy Irons och en av bröderna Fiennes)
The Wedding Crashers (2005, med bla Owen Wilson och Vince Vaughn)
The 40 Year Old Virgin (2005, med bla Steve Carell)
Factotum (2005, med bla Matt Dillon och Marisa Tomei)
Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992, med bla Chris Isaak, Kiefer Sutherland, Mädchen Amick och Sheryl Lee)
Four Brothers (2005, med bla Mark Wahlberg och Terrence Howard)
Batman Begins (2005, med bla Michael Caine och Christian Bale)
Sideways (2004, med bla Paul Giamatti och en rolig snubbe jag inte kommer ihåg vad han heter)

Dessutom har jag sett hela andra säsongen av Entourage, friidrotts-VM och minst fem fotbollsmatcher... hur i helvete har jag hunnit med allt?

Kort sagt, jag slappar ihop då jag är ensam. Jag behöver K här, nära inpå – som vanligt. Vi har roligt ihop, pratar roligt, fular oss, skojar, nyps. Jag saknar det. Jag saknar henne. Hon kommer inte hem förrän på lördag. Fan.

Det obligatoriska semesterinlägget

2007-08-23T20:01:00.000+02:00

Ah, härliga ledighet! Härliga slappande, härliga anonyma tomma dagar.

Ett tag sen jag skrev här nu. Enkla anledningar; jag har inte varit hemma, jag har inte orkat sitta vid en dator, jag har inte kunnat. Här är jag hursomhelst. Bortkopplad, ovetandes om allt som hänt i andras liv. Jag har inte läst några bloggar, inte fått eller skickat ett enda SMS. Ingenting. Ska uppdatera mig, snart.

Semestern i korthet:

En underbar resa till Estocholmo. Hotellsäng/frukost. Nine Inch Nails. Ett litet äventyr.

En Växjövecka. Karl-Oscardagarna (tiotusentals fulla växjöbor). Fantastiskt trevlig och svettig fest hos M & J. Bilder finns här (titta helst inte noga). Två myggbitna dagar i sommarstugan. Familjemiddagar, födelsedagar (K fyllde 24, bland annat).
En halv vecka i Eksjö. Bäbisar, knarrande sängar, god mat, promenader. Vi var naturligtvis där för att K:s familj bor där. Det är ett jävla go i den familjen, inte en tråkig stund. Annars händer det inte så mycket i Eksjö.
Och så nu då. Ska försöka klämma ut något bra ur de få semesterdagar jag har kvar. Börjar nämligen på måndag igen. Redan. Blir väl mest slappande.

Mer svammel inom kort. Ses.

Uppdatering

2007-08-05T19:34:00.000+02:00

Idag tänkte jag bara uppdatera alla nyfikna om vad som har hänt/händer just nu i mitt lilla liv. Jag känner att jag (redan) har slackat av och varit dålig på att lägga upp intressanta texter... jag ska bättra mig. Lovar.

De senaste veckan har mest handlat om K:s familj. I omgångar har den varit på besök hos oss här i Borås. Det har varit middagar ute, springande hit och dit på stan, filmhyrningar, reashopping på Knalleland och besök på Borås Djurpark. De har legat i klasar på luftmadrasser i vardagsrummet, snarkat och mått bra. Och det har varit mycket trevligt. K säger ofta att jag är en del av den familjen nu. Det är en fin tanke. Att det är hennes och min kärlek som sett till att det har blivit så. Jag ska bli gudfar till en av familjens små barn. Tilda heter hon. En ära.

Och så har då äntligen min semester börjat. Nu då alla andras redan är över. Så är det att vara nyanställd. Tre veckors ledighet har jag hur som helst att se fram emot. Planer? Njae, inga direkta faktiskt. Vi ska åka till Stockholm, K och jag. Sova i hotelsäng, se NIN, handla en t-shirt och åka hem igen.

Sen blir det naturligtvis en del hängande i Växjö (nu när alla andra sommarbesökare åkt därifrån... fan också!) och så. Ska mest se till att ta det lugnt. Att verkligen sova ut ordentligt.

Ses vi?

Urdruckna små tankar

2007-07-31T14:16:00.000+02:00

Då vi var på stan och köpte sallad och tomater, passade jag och K på att ta en fika på ett litet mysigt ställe, Café Bakgården, här i Borås.

Medan vi satt där, mitt emot varandra, kom jag, som så ofta, att tänka på hur åldern har förändrat mig. Jag brukade vara en fikare av rang. Kaffe, teer, kakor, bakelser. Jag kunde sitta i timtals på Skåres i Växjö (bilden här bredvid är tagen där), dricka nio koppar kaffe (men bara betala för en) och snacka skit. Helt obekymrad satt jag i rökbolmen, pillande på sockerpapper, skrattande åt den och den, bland alla punkare och grungare (jag var/är en av dem). Ofta handlade samtalen om musik, ibland om spel, att supa, bra böcker, senaste festen, resor, relationer, framtiden framtiden framtiden – ja, om vad fan som helst egentligen. Jag hade alltid bra saker att komma med, åsikter med substans, vassa kommentarer och en ond jävla humor som var som knytslag mot de stackars satar den drabbade.

Igår, trots K:s vackra ögon och mjuka sätt, var viljan att gå hem större än någon annan. Och jag vet inte varför. Sällskapet var det naturligtvis inget fel på (jag ville ju ha med henne hem såklart!), omgivningen är gemytlig och kaffet smakade mer än gott. Men... Ja, jag vet inte. Kanske fattades något. Kanske har jag blivit bekväm och lat, kanske har arslet vant sig vid soffan lite för mycket, så alla stolar känns hårda och obekväma.

Jag vet inte vart jag är på väg med det här inlägget. Jag har säkert egentligen inget vettigt att säga. Och kanske är det det som är grejen. Kanske har jag inte längre något vettigt att säga.

Att sova nära

2007-07-27T14:25:00.000+02:00

Finns det något vackrare än att sova nära sin älskade? Ända sedan första gången vi sov ihop har jag och K legat extremt nära varandra. Om jag vaknar någon gång under natten behöver jag oftast bara sträcka lite på nacken för att nå hennes varma mun med min.

Jag tänker ofta på hur vi sover. Både hur vi, hon och jag, sover ihop, men också hur vi ser ut då vi sover. Våra ansiktsuttryck, vinkeln huvudet ligger på, munnen öppen eller stängd. Våra ansikten är aldrig så ärliga som då vi sover.

K är varm, len och mjuk. Hon brukar snuggla in sig mot min hals. Ligga så nära hon kan, så bekvämt hon kan, oftast utan någon som helst hänsyn till min bekvämlighet. Dessutom är hon varmblodig. Hon alstrar en oerhörd värme – det har hänt att jag på riktigt kalla nätter, då resten av luften är sval och skön, mer eller mindre bränt mig då jag vidrört henne.

Men jag är van nu. Och det är det som är det vackra. Att trots att hon är varm och ibland klängig (vilket jag också kan vara) så verkar våra kroppar ha böjt och skruvat sig så att vi passar ihop så bra som möjligt i sömnen. Våra kroppar har vant sig vid varanda, anpassat sig till varandra. Jo, kanske är det det vackraste som finns.

Näsor, månar och bittra skratt

2007-07-23T08:17:00.000+02:00

Jag ska skratta mitt bittra skratt, står det på Gogol's grav. Min gamle hjälte. Ett tag, under några fattiga år, var Nikolaj Gogol's böcker det bästa jag visste. Revisorn var favoriten, följd av Näsan, Kappan och Döda själar.

Anledningen till att jag nu skriver om Gogol är att jag nyligen läste En dåres anteckningar för första gången. Det är en oerhörd liten berättelse om en man som sakta bryts ner av sitt arbete och sin oförmåga att få sin chefs vackra dotter att uppmärksamma honom. Han är inte speciellt lätt att tycka om, han är bitter och arg mest hela tiden, men i takt med att galenskapen så sakteliga får tag i honom upptäcker man att Gogol på något sätt har lyckats få en att känna för honom, känna för denna lille ämbetsman och byråkrat. Han trycks allt fortare in i galenskap. Han får för sig att han hör hur två hundar talar med varandra och hittar var han tror är brev som skickats hundarna emellan. Och just när protagonisten har fått för sig att han är konung av Spanien, då tränger han in följande fantastiska stycke i sin dagbok (övers Bengt Jangfeldt):

”Imorgon klockan sju kommer ett besynnerligt fenomen att ske: jorden kommer att sätta sig på månen. Om detta skriver också den engelske kemisten Wellington. Sanningen att säga kände jag en oro i hjärtat, när jag föreställde mig månens osedvanliga vekhet och skörhet. Månen görs ju vanligtvis i Hamburg; och görs mycket dåligt. Det förvånar mig att inte England uppmärksammar detta. Det är en halt tunnbindare som gör den, och det är tydligt att han är en tok och inte har det minsta begrepp om månen. Han har lagt dit en tjärad tross och en del bomolja; och det är därför som det står en sådan stank över hela jorden, att man måste stoppa igen näsan. Och det är därför som själva månen är ett sådant vekt klot, att människor inte kan leva där, utan bara näsor lever där nu. Och det är på grund av just det här, som vi inte kan se våra näsor, för de är på månen allihopa.”

Förresten så har Vladimir Nabokov skrivit en fantastisk och mycket underhållande biografi om Gogol. Den fokuserar på hans genialiska skrifter, men innehåller en del otroliga anekdoter om hans liv. Rekommenderas varmt.

Till sist. Apropå gravskrifter; kolla in den här sidan för några roliga (de påstås vara autentiska, men det bör kanske tas med en nypa salt). Fan, att orka ha humor in i det sista. Vad sägs om den här:

Harry Edsel Smith, Albany, New York
Looked up the elevator shaft to see if
the car was on the way down. It was.

Eller den här, på en gravsten i en kyrkogård i Georgia:

I told you I was sick!

Kanske är det sant som någon skrev. Det är endast i sin egen galenskap som man verkligen kan uppnå storhet.

Välkomstbrev

2007-07-19T11:27:00.000+02:00

Hej hej och välkomna till min nya sida. Inga stora spektakulära saker direkt, men ändå, här kommer jag att finnas från och med nu.

Jag tror att det lätt blir dagböcker av bloggar. Framförallt om de saknar särskilda teman. Och blir de dagböcker blir de per automatik tråkiga. Vi lever ju nämligen alla ytterst tråkiga och enformiga liv. Och det är rutinerna som gör det. Det gråa mänskliga drag som får oss att vilja leva inrutade, enkla liv. Så, meningen är att det här inte ska vara någon dagbok.

Vad kommer jag att skriva om då? Jo, tanken är att jag här kommer att samla diverse texter jag arbetar på. Essäer, fiktiva berättelser, flanörjournalistiska texter, recensioner och övriga betraktelser. Vi får helt enkelt vänta och se.

Men ja, det blir säkert en hel del om mitt fyrkantiga liv. Bara inte något ”idag gick jag ner på stan och handlade sallad och tomater... blahiblaha...” Förhoppningsvis inte åtminstone. Skrik högt om det blir så, för så kan vi inte ha det.

Jag kommer att lägga in nya texter lite då och då. Halvregelbundet sådär. Kanske två eller tre gånger i veckan. Något sånt. Under de närmsta dagarna kommer designen att omarbetas till något som passar och känns rätt för mig. Så titta förbi ibland, och lämna gärna en kommentar när ni ändå är här och glor.